Även Sozialistische Volkstelevision var bättre förr

En sak slog mig igår natt, när jag icke kunde somna: Det land, i vilket jag har tvungits att växa upp, brukar i mina ideologiska kretsar utsättas för mycket av välberättigad negativ kritik. DDR-Sverige — det extrema landet lagom. Det var i många avseenden ett avskyvärt land; en socialistisk folkrepublik i västligt socialdemokratisk förklädnad i Västeuropas nordöstra utkant, gränsande till folkrepublikerna Sovjetunionen, Polen — och DDR, som var de svenska lärarnas favoritresemål.

Jag brukar säga, att man bara icke har tittat tillräckligt långt tillbaka i tiden, om man tvingas konstatera, att det icke var bättre förr. Dagens Sverige
är inget bra land; det är inget land, där jag vill sätta några barn till världs. Men DDR-Sverige var icke bättre. Det var bara dåligt å ett annat vis; styrt av paleomarxistiska ideologier i stället för av neomarxistiska sådana. Jag vet icke, huruvida dagens ungdomar; de, som äro födda efter Berlin-murens fall, kunna föreställa sig ett liv i en sådan stat. Där fanns enbart en telefonioperatör och det var den statliga monopolaktören Kungl. Telegrafverket — eller, som det kom att heta efter socialdemokraternas republikanska angrepp i år 1953 under Tage Erlanders (1901‒1985) ledning, Televerket. Denna enda operatör å den svenska telefonimarknaden tillät enbart sina egna telefoner att inkopplas i det svenska telenätet. Dessa telefoner voro verkligen Televerkets egna telefoner. Å varje telefoniapparats undersida kunde man i anslutning till Televerkets blixtrande emblem, som trots fråntagen konungslig status kröntes av en konungslig krona, läsa »Tillhör Televerket«. Svenskarna voro icke myndiga nog att äga en telefon. Det var ett land, där Moderata Samlingspartiets partiledare Ulf Adelsohn (1941‒) i år 1983 fastnade i den svenska tullen med en otillåten sladdlös telefon från den brittiska kronkolonien Hong Kong. Han dömdes för smuggling till femton dagsböter. Det var ett land, där monopolet gjorde priserna för så kallade rikssamtal och för utlandssamtal ohemult höga. Det var ett land, där monopoltanken var så fast
förankrad och så stark, att Tidningarnas Telegrambyrå, när framlidne Jan Stenbeck (1942‒2002) i år 1993 hade grundat Tele2 AB, i sitt nyhetstelegram skrev, att »ett nytt televerk har bildats«.

Det var ett land med en enda operatör å televisionsmarknaden: Den statliga monopolaktören Sveriges Radio, som grundades under namnet Aktiebolaget Radiotjänst i år 1924. I år 1956 började Radiotjänst, som bolaget då än hette, att sända ett televisionsprogram. I år 1979 gjordes en omorganisation, genom vilken Sveriges Radio delades i fyra dotterbolag: Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB, Sveriges Utbildningsradio AB och Sveriges Television AB. Då hade också TV1 (som i år 1987 fick namnet Kanal 1, även kallad Stockholmskanalen) sedan tio år tillbaka en systerkanal vid namn TV2, som småningom kom att kallas Sverigekanalen.

Det var ett land, där barnen indoktrinerades genom kamratuppfostrande barnprogrammata från stalinistiska
Tjeckoslovakien (ett namn, som gav upphov till det ordvitsande skämtet: Var ligger Oslo? Mitt i Tjeckoslovakien.). Det var ett land, i vilket den socialdemokratiska riksdagsmannen Maj-Britt Theorin (19332‒) å fullt allvar i år 1987 förespråkade ett förbud mot privat innehav av parabolantenner för att skydda svenskarna från utländska influentia och kommersiella intressen:

Ge ungarna en chans och låt dem för död och pina slippa reklam i TV. Vårt parti får inte längre huka i den kommersiella högervinden, utan måste gå till en ideologisk motoffensiv mot yttrandefrihetens exploatörer i vilken förförisk slängkappa de än sveper in sig.

Förslaget kom dock att avslås av den socialdemokratiska partikongressen.

Det var ett land, där höjden av matlagningskonst var ananaskassler och flygande Jakob. Det var ett land, i vilket kokböckerna för förplägnad vid oväntat besök å fullt allvar föreslog en rätt, som består av en burk av skinka (Spam?), en stor burk av grön sparris, och två paket av färdig, djupfryst sauce hollandaise. Det var ett land, där — har jag hört Paolo Roberto (1969‒) berätta — olivolja såldes enbart av monopoldetaljhandelsaktören Apoteksbolaget AB i små flaskor à 100 ml för att användas som fuktbevarande medel å huden.

Det var ett land, där staten lekte restauratör genom de statliga restaurantkedjorna Clock och Sara (varav den senare ägde den förra; Sara bedrev även hotellverksamhet). Det var ett land, där staten lekte bryggare genom att köpa AB Pripps Bryggerier.

Det var ett land, där den statliga detaljhandelsmonopolaktören Systembolaget AB, vars utbud av öl inskränktes till massproducerade nordiska lageröler av undermålig kvalitet, höll sina butiker stängda även å lördagar. Det var ett land, där Systembolaget sålde allting bakom disk; en företeelse, som trubaduren Cornelis Vreesweijk (1937‒1987) besjunger i visan »En halv böj blues« (Narrgnistor 2, En halv böj blues och andra ballader, Philips Records, 1978). I presentationen av visan i inspelningen från år 1978 förklarar Cornelis begreppet »halv böj« sålunda:

Medborgare! Nästa gång, ni avlägger ert förhoppningsvis inte regelbundet återkommande besök på Systembolaget, så varför inte testa det här: Ni går fram till damen bakom disken och så säger ni så här: »God dag! Jag skall be att få en halv böj.« »Jaha!«, säger hon då och så böjer hon sig ned till hälften, grabbar tag under disken, och får fram en 37:a Explorer. Det är en halv böj.

Men åtminstone en sak var åtminstone delvis bättre i DDR-Sverige: TV-underhållningen. Man kan icke undkomma iakttagelsen, att fler underhållningsprogrammata då hade en bildande ansats. Programmata som Fråga Lund (det ursprungliga formatet), som var sprängfullt av lärdom, och i vilket program professorer av skilda discipliner med akademisk stringens besvarade åhörarnas frågor i de mest skilda ämnen; Notknäckarna, där Carl-Uno Sjöblom (1930‒) och Pekka Langer (1919‒1996) tillsammans med kompositören, dirigenten, kapellmästaren, arrangören, musikproducenten, och pianisten Mats Olsson (1929‒2013) och ett 18 man starkt storband testade svenska familjers kunskaper om populärmusik; Musikfrågan Kontrapunkt, där dirigenten, tonsättaren, musikpedagogen och föreläsaren Sten Broman (1902‒1983) testade nordbornas kunskaper om klassisk musik. Musikfrågan Kontrapunkt kommer dock glädjande nog att återkomma i svensk TV i detta år i en breddad version under namnet Kulturfrågan Kontrapunkt, som kommer att handla även om litteratur och konst (nå ja, nu är ju även musik och litteratur konstarter).

Det är icke omöjligt, att fler exempel å detta kunna visas. Det är ändå anmärkningsvärt, att det enda positiva, jag kunde minnas av det allmänna och politiska tillståndet i min barndoms land, är producerat av Sozialistische Volkstelevision (SVT).

Charles Keatington

Sagan om den utfryste herr Vilhelm Tupp och de bajsnödiga bebisarna

Det rådde febril verksamhet i den lilla lärdomsstaden i det lilla kungariket i den kalla Norden. Det skulle bli ett stort kalas, ty en av stadens jubilarer skulle firas med en bal på slottet. Eller förvisso skulle balen inte hållas i slottet. Den skulle hållas i ett av lärdomsstadens nöjespalats men de flesta av stadens nöjespalats är tjusiga som mindre slott eller mangårdsbyggnader på en herrgård. I flera veckor putsades bordssilver och kristallglas. Kök besiktigades och menus planerades. Högtidsdräkterna togs fram ur garderoberna för att inspekteras. Champagne lades på kylning. Nu kunde ingenting gå fel.

I grannstaden i en lägenhet i den del av Norrmalm, som klarade sig undan Almar Nehrs galna raseri, som verkställdes genom den så kallade Norrmalmsregleringen – vilket egentligen är en eufemism för ett politiskt betingat kulturmord –, satt den unge herr Vilhelm Tupp och myste med en punschkopp i den ena handen och en cigarr av märket Cohiba i den andra handen. Herr Tupp hade för något tag sedan erlagt medlemsavgift i lärdomsstadens illustra och exklusiva klubb för människor, som i varierande grad definierar sig som tillhörande det så kallade borgerliga lägret i kungarikets politiska landskap. I egenskap av medlem av klubben, var han sålunda anmodad att anmäla sitt förestående deltagande i det stora kalaset. Även herr Tupp fröjdade sig åt ett tillfälle att få ikläda sig både frack och lackskor och intaga en delikat måltid i samkväm med diverse potentater i kungarikets lägre makthavareskick. Klubbens medlemmar består nämligen till en icke ringa del av politiska tjänstemän, politikerwannabes, och opinionsbildande skribenter. Trots att dessa sysselsättningar till namnet kallas opinionsbildande, är de i praktiken snararast ängsligt opinionsföljande. Fast det är inte den breda och folkliga opinionen, som man är underdånig. Nej, inte alls. De, som skriver spelreglerna, är kungarikets mycket högljudda och intoleranta politiska tjänstemän, politikerwannabes, och opinionsbildande skribenter å den andra sidan av kungarikets politiska landskap. Det måste ju sägas vara mycket anmärkningsvärt, att man av ryggradslös rädsla låter sina motståndare sätta alla villkor för all samvaro och för alla yttranden, men nu förhåller det sig tyvärr så i det lilla kungariket.

Just när herr Tupp hade hämtat fracken från kemtvätten och införskaffat nya manschettknappar, fick han ett telefonsamtal. Det var klubbens ordförande, som berättade, att herr Tupp nog tyvärr faktiskt inte kunde få deltaga i kalaset, ty ett av borden måste hastigt och lustigt ersättas av en sandlåda och en av klubbens opinionsbildande skribenter tyckte sig minsann vara för god för att leka i samma sandlåda som unge herr Tupp. För övrigt hade herr Tupp ingen lust att sitta i sandlådan, som skulle fyllas av föreningens känsliga små snöflingor och bajsnödiga bebisar iförda politiskt korrekta blöjor, men skribenten rent av vägrade att bevista samma kalas som herr Tupp. I ärlighetens namn måste dock sägas, att skribenten inte var den enda av klubbens bajsnödiga bebisar, som vägrade att vistas i samma rum som herr Tupp. Nej, klubbens alla karriärister, som suktar efter politiska och andra framstående positioner i kungariket, är allihop samma slags bajsnödiga bebisar.

Herr Tupp blev naturligtvis rasande och sade i samma veva upp sitt medlemskap i klubben, ty att vara betalande medlem av en klubb, som ägnar sig åt att mobba en, syntes honom vara en smula självdestruktivt. Den opinionsbildande skribenten och hennes blöjklädda fränder var dock triumfatoriskt glada åt, att de nu fick hela sandlådan för sig själva. Vilken hejdundrande fest det blev! Den fördomsfria saften flödade och de politiskt korrekta småkakorna smulade över festsalens hela golv. Hela natten och ända in till arla morgonstund ägnades åt att bygga sandslott, att jämföra blöjmodeller, och att slicka varandra på fel ställe. Allt medan herr Tupp sippade på ytterligare en kopp av punsch och undrade, varför det är helt legitimt att mobba honom.

Charles Keatington

Jutterström svamlar om både högern och vänstern

The cradle-to-grave welfare state ensures that people in poverty stay there – and that patronising apparatchiks stay in business. — Philip Johnston

Svenska Pappersindustriarbetareförbundets ordförande Matts Jutterström driver i en debattartikel tesen, att högern vill ha fattig-Sverige åter (Expressen 23/2 2016). Artikeln innehåller dock inte ett enda rätt.

För det första är det oklart vilka, han menar. Den svenska högern är begränsad till en snäv akademisk krets i Uppsala och dess få medlemmar komma aldrig att beredas framstående positioner i något svenskt parti av betydelse. De olika debattörer, som Jutterström nämner, tillhöra center-vänsterrörelser.

För det andra är konservatismen — högerns ideologi — icke en deterministisk ideologi. Vissa förneka för visso helt, att konservatismen alls är en ideologi, emedan de mena, att en ideologi per definitionem innehåller en utopi byggd å axiomata, vilket saknas i konservatismens idéarv. Dessa definiera konservatismen som ett förhållningssätt till livet och till tingens ordning. Ödesbestämdheten är däremot en grundläggande komponent av marxismen och dess dotterideologier — det vill säga även av den socialdemokrati, som Jutterström själv företräder. Få tankegods äro så människofientliga som den politiska vänsterns.

För det tredje har vänstern alltid bekämpat rikedom men aldrig bekämpat fattigdom.

Ett lysande exempel av de två senare punkterna är det välfärdsstatsindustriella komplexet, vars anmärkningsvärt många politiker och byråkrater för sina försörjningar äro helt beroende av, att människor befinna sig i olika sorters sociala och ekonomiska utanförskap, företrädesvis hemlöshet och arbetslöshet. Likt alla andra byråkratier ägna sig även välfärdsstatsbyråkratierna både åt att upprätthålla befintliga problemata och åt att skapa nya problemata, så att byråkratien både kan bevaras och växa. Detta göra byråkraterna I symbios med vänsterns politiker, som göra allt för att bevara människors utsatthet och beroende av staten, så att dessa vänsterpolitiker må kunna köpa röster. Philip Johnston skriver om detta i The Daily Telegraph (11/1 2016):

The big difference is that at least Mr Cameron espouses the idea of aspiration for those low down the income scale, helping them to buy their own homes and freeing them from dependency on other taxpayers and state help. The Left cannot abide this because it removes the sense of grievance on which they rely for support. Maintaining that the country is racked by inequality, bedevilled by child poverty and bled dry by rapacious predatory capitalists is their own way of keeping the poor in their place. The Labour Party and a whole world of think tanks and academic disciplines would have nowhere to go without perpetuating the idea that cradle-to-grave welfarism is something to be embraced rather than lamented.

Ett enkelt studium av 1900-talets olika marxistiska experimenta giver insikten, att varhelst dessa har utförts, ha de medfört socialt, ekonomiskt, och miljömässigt elände. I många fall ha de dessutom inneburit allvarliga repressioner och rena folkmord.

Det är naturligtvis av största vikt att notera, att de marxistiska välfärdsstater, som ha ansetts vara någorlunda framstående i välståndsligan, ha infört sina marxistiska systemata, efter det industrialisation och kapitalism ha skapat den pekuniära rikedomen. Välståndet har alltså icke utvecklats och vuxit tack vare marxismen. Det har bestått förvånansvärt länge trots marxismen men det har också successivt eroderat, när vänsterns politik har börjat giva effekt. Socialdemokraterna ha icke byggt Sverige. De ha dömt Sverige till nedgång och fall. Måns Cederberg redovisar i sin artikel »Socialdemokraterna byggde inte Sverige« (Dagens Samhälle 17/9 2015) uppgifter ur samhällsdebattören Nima Sanandajis bok Scandinavian Unexceptionalism : Culture, markets and the failure of Third Way Socialism
(Institute of Economic Affairs, 2015).

Mellan 1870 och 1936 hade Sverige den högsta tillväxten i den industrialiserade världen. Från 1936 till 2008 var tillväxttakten endast på plats 13 av 28 industrialiserade länder. Sverige föll från plats fyra i välståndsligan 1975 till plats 13 i mitten av 1990-talet.

Socialdemokratins skadliga radikala “tredje vägens politik” varade från tidigt 1970-tal fram till tidigt 1990-tal. Högskattepolitiken slog hårt mot företagandet. Endast två av de 100 mest framgångsrika svenska företagen startades efter 1970. Av de 100 företag mest flest anställda har inget startat efter 1970.

Vad det marxistiska idéarvet har lett till i Sovjetunionen, Kuba, Zimbabwe, Nordkorea, Kina, Vietnam, Kambodja… Jutterström har all anledning att sänka brösttonerna och begrunda de lögner, som han sprider.

Förenade Konungarikets premiärminister the Right Honourable
David Cameron har uttryckt skillnaden mellan konservatism och marxism med närmast poetisk skönhet:

Conservatives stand for a simple truth: That true compassion isn’t giving people a benefits cheque — it’s giving them a chance.

Den fattige röstar med högern. Enbart den välbeställde har råd att vara politiskt vänsterorienterad.

Referentia

Cederberg, Måns. »Socialdemokraterna byggde inte Sverige«, i Dagens Samhälle 2015-09-17.

Johnston, Philip. »The welfarist Left wants poor people to be trapped in sink estates forever«, i The Daily Telegraph 2016-01-11.

God kränkt svensk förtida jul!

God julaftonsmorgon, mina kära snöflingor, istrosor, och storförbrukare av toalettpapper. De senaste dagarna har jag varit så upptagen av förberedelser av julefirandet (som kommer att ske imorgon), att jag icke har hunnit kränka er lika mycket som vanligt. Igår ugnsbakade jag dock en juleskinka, och det kränkte säkert någon. Den är icke ens halal-slaktad, vilket nog är en dubbelkränkning av de überkänsliga muhammedanerna. (Buuhuu!)

Nu tänker jag dock taga igen alla dessa förlorade kränkningstillfällen genom att kränka extra många så här på dopparedagens morgon. »Dopparedagen« kallas för övrigt även första dagen av Thailands-semestern. (Se där! Vi börjar med ett sexistiskt skämt för att kränka några feminazister.) Här i The Keatington Suite​ kommer det icke att bliva en vit jul alls. Snön lyser icke vit å taken, men kallsuparna gnistra och glimma. Eller… Alla julefirare i sviten kommer ju att vara vita, men vi kommer icke att nöja oss med att lukta på glöggen och till det traditionella svenska julebordet, som självklart består av hemtillagade rätter, kommer juleöl att serveras. Så nu har jag kränkt även några alkoholprussiluskor.

Till julebordets julesnaps rekommenderas naturligtvis en traditionell svensk snapsvisa. För den, som icke kan någon sådan utantill kommer här en från mig till er alla. Melodien är »Idas sommarvisa« och kränkningsfaktorn torde vara minst elva å en tiogradig skala.

Muslimen som bor i Arabiland
han smusslar med sin arabesk.
Och hembrännar’n sätter på jäst och vann
och sockrar i lönndom sin mäsk.
Den ene han hotas av sin Koran;
den andre av ting och polis
men ingenting hotar en anglikan,
som dricker till Drottningens pris!

God kränkt svensk förtida jul, kära svenskar!

Det hade varit bättre att låta den svenska monarkien dö med värdighet

Tags

, , ,

Hjalmar Söderberg skriver i sin roman »Hjertats oro« från år 1909 om svenskarnas självdestruktiva drift att eftersträva historielöshet och göra sig kulturellt urarva följande: »I Stockholm blir en värdshusvärd sjuk om han inte får ändra om sin lokal hvart annat år.« Redan i början av förra seklet uppvisade svenskarna sålunda en rastlös trendnervositet. För svensken har framsteget blivit en dygd i och för sig och eftertanken har blivit ett tecken å en otidsenlig bakåtsträvan.

När rikets nuvarande regeringsform trädde i kraft i år 1975, övergav Sverige världens näst äldsta grundlag till förmån för världens mest utredda grundlag. Utredningsarbetet hade börjat redan under 1950-talet och det hade sålunda fortgått omkring 20 år. Vän av ordning kan då invända, att man här minsann hade berett tid för eftertanke genom en så lång utredningsperiod. Men det föreligger en väsentlig skillnad mellan framsteg och eftertänksam utveckling: Utveckling är mognad. Framsteg är bara ett steg framåt. Den svenska vänstern har alltid kört med sin bulldozer i full fart framåt, oavsett om vägen slutar och ett stup tager vid.

Orsaken till upphävandet av 1809 års regeringsform var naturligtvis icke regeringsformens dysfunktion. Regeringsformen från år 1809 är i stort sett väl avvägd. Orsaken var svenskarnas oförmåga att se sig själva som en länk i förbindelsen mellan forntiden och framtiden. Det svenska 1900-talets historia är historien om radikalismens förödande konsekvenser och 2000-talet har icke börjat bättre. Socialdemokraterna ha trots hävdanden om motsatsen icke helt övergivit sitt marxistiska arv. I sin strävan att göra människor beroende av den socialdemokratiska staten, så att politikernas makt kan upprätthållas utan nämnvärd opposition, ha de bland annat medvetet förstört människornas naturliga gemenskaper och historiska sammanhang. Detta har skett genom att fördärva kulturella institutioner, genom att skoningslöst demolera kulturbyggnader, samt genom att skambelägga hela det svenska kulturarv, som är äldre än Per Albins folkhem. Med nyvänsterns teorier om den vite mannens postkolonialistiska skuld, med postmodernismens sannings- och kulturrelativismer, och med identitetspolitiken har denna utveckling kraftigt eskalerat.

Att en av målsättningna med en ny regeringsform var att avskaffa monarkien är uppenbart. Att genomföra en så pass stor förändring över en natt i en tid med ganska starkt folkligt stöd för monarkien och dess folkkäre konung var uppenbarligen för riskfyllt även i efterdyningarna av 1968. Man behövde helt enkelt avskaffa monarkien men ändå låta den finnas kvar, så att man stegvis kunde rasera även detta kulturarv samtidigt som man tack vare den långa marschen genom institutionerna medelst ihärdig propaganda skulle kunna försvaga den folkliga uppskattningen av monarkien.

Torekovkompromissen i år 1971 löste problemet. Genom den skapade man en republik i monarkisk förklädnad; en bedräglig charad, som nästan skulle ha gjort teaterkonungen Gustav III stolt. Konungen fråntogos alla politiska befogenheter förutom ordförandeskapen i utrikesnämnden och i de informationskonseljer, som hållas vid särskilda tillfällen. I den nya regeringsformen regleras statschefens befogenheter – icke konungens. Olof Palme konstaterade belåtet, att den fullödiga republiken är blott ett pennstreck bort.

Samma år som beslut fattades om ny regeringsform begränsades regelverket, som omgärdar de svenska statsordnarna, kraftigt. Svärds- och Vasaordnarna lades helt vilande medan Kungl. Serafimerorden och Nordstjärneorden reserverades för utländska medborgare (dessa två senare ordnar kunna dock sedan i år 1995 förlänas även svenska konungahusets medlemmar). Republikens monarkiska förklädnad är en Potiomkin-kuliss, som trots allt icke får se för pampig ut; även den måste uppvisa progressivitet.

Nästa konstitutionella försvagning av monarkien vann laga kraft med ändringarna av successionsordningen i år 1980, då den nuvarande fullt kognatiska successionen infördes. Den dåvarande borgerliga riksdagsmajoriteten såg denna förändring som ett sätt att rädda monarkien, dels genom att göra dess regelverk jämställt, dels genom att utöka antalet arvsberättigade till den svenska tronen. Kommunisterna inom VPK gjorde samma konsekvensanalys och voro därföre emot lagändringen. Konungen utbrast föga förvånande: »Kommunisterna är mina nya vänner eftersom de röstar emot kvinnlig tronföljd. Själv vill jag ha min son Carl Philip som efterträdare.«

Både de borgerliga och kommunisterna hade dock fel. Detta blev icke monarkiens räddning. Genom denna lagändring öppnade man i stället Pandoras ask och nu se vi de första konsekvenserna: På plats nummer två i tronföljden står fröken Estelle Westling, på plats nummer fem står fröken Leonore O’Neill, och på plats nummer sex står herr Nicolas O’Neill. Den kungliga glansen falnar både rejält och fort.

Liksom svenskarnas rastlösa framstegslängtan har orsakat den svenska monarkiens konstitutionella försvagningar, har även det svenska konungahusets egen desperata trendnervositet åsamkat den svenska monarkien allvarlig skada. Konungens valspråk pekar ut riktningen: »För Sverige – i tiden«. Men en monarki skall icke vara i tiden. En av monarkiens många förtjänster är dess tidlöshet. Monarkien manifesterar rikets förbindelselänk mellan forntiden och framtiden. Monarkien är vår historia, vår nutid, och vår framtid. Monarkien skall vara ett fast beskydd mot tillfälliga om än hårda vindar. Monarkien är kort sagt en fast och trygg punkt i en föränderlig värld. Nivelleringar i etikett, i hovprotokoll, och i äktenskapspolitik gynna icke en monarki, oavsett huru mycket den publicerade opinionen vill giva intryck därav.

En monarki kan aldrig vara folklig. En av monarkiens teoretiska legitimiteter är den majestätiska upphöjdheten, som uppnås genom exklusivitet. Om man vill ha en gymägares dotter som statschef, skall man ha en republik. De första generationerna av vårt nuvarande och ursprungligen borgerliga konungahus förstodo detta och förmådde att sluta förvånansvärt goda äktenskapsallianser. Denna medvetenhet var rådande inom hovet ännu under Gustaf VI Adolfs dagar och har i flera generationer skänkt legitimitet åt ett icke alls anrikt konungahus. Förfallets dammlucka öppnades av Konung Carl Gustaf själv, när han i år 1976 ingick äktenskap med en enskild mans dotter. Att han är man mildrar felsteget något, då detta innebärer, att samma hus har tronen i behåll. Nu stå emellertid tre olika släkter i tur att ärva tronen. Av dessa tre släkter ha två ingen som helst tradition av konungslig värdighet.

Det ligger en tragisk ironi däri, att den sista regenten av det nu regerande konungahuset är född på den dag, som mer än någon annan dag förknippas med den franska revolutionen och den franska monarkiens fall: Årsdagen av stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789. För den svenska monarkien hade det varit bättre att få dö med värdighet under den där höstnatten i år 1973. I stället bevittna de sadistiska svenskarna monarkiens plågsamma konvulsioner och dödsryckningar i en utdragen kamp mellan liv och död, där folklighetens respirator håller patienten vid liv i ytterligare något tag, ehuru alla veta, att slutet är både oundvikligt och nära förestående. För Sverige – i tiden.

Charles Keatington

Moslems in Halmstad: »The attack in Paris is a big lie!!!!!«

Tags

, , , ,

The website Halmstad Moské, claiming to be an independent but inspirational website for moslems in Town of Halmstad in Duchy of Halland in Kingdom of Sweden, has published on official statement, in which it is claimed, that the Islamist terrorist attacks in Paris actually are »a big lie« aiming to increase the so called »Islamophobia« in Europe. The statement follows in English (and my English translation is far better than the poor Swedish language in the original text).

There are more and more evidence, that the so called »terror attack« in Paris is nothing but a big lie! For example it is claimed, that one of the terrorists had forgot his identity card in the car, which they were driving. A »terrorist, who brings and also forgets his identity card is probably not smart enough to carry out such a professional terror attack. To make it even more exciting, they managed to escape from central Paris in a few minutes, which every normal big-city man knows is impossible, when one lives in a big city with millions of inhabitants. It usually takes hours!

If one further analyses the uncensored videos available at YouTube (vide http://youtu.be/6zdXj4FiZg0), where the wounded Police Officer lying on the ground is executed with a gunshot in his head, one quickly realises, that there is not a single drop of blood. If one lies with a bullet wound on the street, one would bleed severely, and if one does not do that, something would come out from a close gunshot in the head. The weapon is also pointed in the wrong direction.

Watch this clip, in many evidences from a recording from the roof, where the »act of terror« took place, are presented. http://youtu.be/QUuYSft1fOw

It smells like a new inquisition. Immediately after the fake attack the number of attacks and vandalising against Moslems increased all over Europe. Who is behind this and why? A couple of years or decades remain, before we will find out the truth. The only thing, we can say for certain, is, that life for Moslems in Europe will be harder, since these made-up attacks has led to an increase of Islamophobia and hatred towards Moslems and that various Super Powers use these »terror attacks« as an excuse for their invasion and plundering of Moslem countries resulting in hundreds of thousands of Moslems murdered, raped, and tortured. In addition to Moslem bloodshed this always with no exceptions result in many people converting to Islam. Welcome!!! There is a place in Paradise for us all; the mercy of Allah is unlimited!«

Promulgatio Officialis: The Anglican Church of Saint Margaret of Kesteven

Tags

,

According to some people—among others Mr. Mehmet Kaplan, who is a minister of His Majesty’s of Sweden Government—, it is disrespectful and offending to criticise holy scriptures and holy persons (prophets, saints, angels…). Therefore I hereby declare the foundation of the Anglican Church of Saint Margaret of Kesteven. I will be its first Archbishop. Information on my investiture will follow.

And don’t you dare criticise Maggie from now on!

CHARLES KEATINGTON

References
»Muslimska rådet i Sverige: Det här är ingen enskild händelse«, Dagen (2006-02-02).

Why I did not vote in the Swedish general election

To-day I am explaining in the Swedish Social Democratic newspaper Aftonbladet, why I did not vote in the Swedish general election this year. As you can see, I have adapted my language for the broader Swedish public and the editor has not only adapted the language even more but also shortened my article. Below you can read my original article.

Att avstå från att rösta är en protesthandling
Omid Massali oroar sig i en debattartikel (26/9) över det faktum, att över en million av de svenska väljarna avstod från att rösta i årets val. Han föreslår, att orsakerna kan vara antingen en negativ kritik av det rådande systemet eller sjukdom, som hindrar väljare att taga sig till vallokalerna. När han resonerar kring problemets lösningar, glömmer han dessvärre bort sin förra spekulation och håller sig enbart till den senare genom att resonera kring tekniska lösningar med hjälp av vår tids informationsteknik.

Jag vill uppehålla mig något kring Massalis förra föreslagna orsak: Att protestera genom att avstå. Jag är en av dem, som har avstått från att rösta i höstens båda val. Varför? Enkelt: What’s in it for me? Vart fjärde år jagas man ständigt och överallt – även i sitt eget hem – av politiker, som gör allt för att övertrumfa varandra i kampen om väljarnas gunst. Problemet är, att vi är många, som är stora förlorare i detta spel, därför att politiker köper röster genom transfereringssystemet och genom att lova kraftiga ingrepp i våra liv (alternativt att inte upphäva de existerande ingreppen). För politikerna är det väldigt viktigt, att svenskarna står i en beroende ställning till staten, så att politikerna kan fortsätta att kvittera ut sina arvoden och förmåner.

I sammanhanget är det viktigt att betänka ett allvarligt problem med valhemligheten: Envar väljare har möjlighet att skänka politikerna min makt över mitt liv. De allra flesta av väljarna gör också just detta –utan att jag har någon möjlighet att ställa dem till svars. När politikerna väl har fått sina mandat, ägnar de de fyrande kommande åren åt att med generöst tilltagna skattefinansierade arvoden i plånboken reglera mitt och andras liv, begränsa våra friheter, och deltaga i upprätthållandet av den inskränkta åsiktskorridoren; detta för politikerna så åtråvärda redskap för att få svenskarna att sitta stilla i båten och ro.

Jag har avstått från att rösta, därför att jag vet, att de svenska politikernas främsta intresse är makten över mitt liv – och naturligtvis alla arvoden och andra generösa förmåner. För att maskera detta använder man sig av ett antal av positivt värdeladdade signalord, som tillsammans konstituerar den så kallade svenska värdegrunden. Problemet är, att man använder dessa signalord i fel betydelse. Man pratar exempelvis mycket om ‘tolerans’. Man säger, att det är viktigt att vara tolerant, och att toleransen har ökat i Sverige under de senaste decennierna. Det är fel. Det är acceptansen, som har ökat i fråga om exempelvis sexuella minoriteters rättigheter. Toleransen – förmågan att utstå sådant, som man inte gillar – har inte ökat. Den synes snarare ha minskat konstant under de två senaste decennierna.Ett utmärkt exempel är jämställdhetsdebattören Pär Ström, vars negativa kritik av den vänsterextrema ideologien feminismen blev utsatt för så allvarliga aggressioner och personliga påhopp, att han tvangs sluta att deltaga i den offentliga debatten. Det svenska samhället är skoningslöst konformistiskt.

Man talar om solidaritet, när man egentligen menar hård överbeskattning och anmärkningsvärda frihetsinskränkningar. Solidariteten springer inte ur statens gevärspipa. Man säger, att man gillar olika, när man egentligen menar, att man gillar dem, som tycker som man själv: Om man inte får plats i åsiktskorridoren, får man heller ingen plats i svenska samhället, trots att man hävdar, att alla skall medverka i samhällsbygget och vara en del av samhällsgemenskapen. Begreppet ‘värdegrund’ är sålunda egentligen bara ett verktyg för att utestänga dem, som inte passar i den snäva svenska modellen, där alla måste vara gjutna i samma form.

Jag tror inte, att regeringsskiftet kommer att innebära några väsentliga principiella skillnader. Alliansen vann valet 2006, sedan moderaterna hade blivit nya och transformerats till ett socialdemokratiskt parti. Visst har Alliansen genomfört vissa viktiga reformer som exempelvis jobbskatteavdraget, Rut, och avregleringen av apoteksmonopolet. I övrigt har Alliansen emellertid inte vågat avskaffa varken de frihetsinskränkande och skadliga regleringarna eller den för enskilda människor destruktiva byråkratien. Man har heller inte gjort det minsta försök att slå ned åsiktskorridorens järnhårda väggar.Om jag skall sammanfatta Alliansens åtta år vid makten, är begeppet ‘förvaltning’ det första, som jag kommer att tänka på. Man har till största delen bara förvaltat det socialdemokratiska systemet.

Så varför skulle jag rösta, när valet stod mellan sju socialdemokratiska partier och två kommunistiska, varav alla är intresserade enbart av höga arvoden och av sin egen makt över mitt liv? What’s in it for me?

Oskyldiga hästar angrep vänsterextremister i självförsvar

Tags

, , , , ,

Det är mycket gnäll och gråt å nyo i Sverige. Några stackars vänsterextre…
Förlåt, godhetskämpar ha råkat ut för brutalt polisövervåld under sin ädla kamp mot dödslägerkommendantnazisterna i Volksbewegung SvP. Djävla fascistpolisstat, icke sant?

image

Man kan ju också välja att taga av sig sina illröda och hätska stalinistglasögon och beskåda saken nyktert.

Huru många av er ha suttit å en stressad (och månne panikslagen) häst? Det har jag gjort. Många gånger. Sex hundra kilogrammata av ben, kött, och muskler, som bestämt vilja bort från faran. När en stressad häst rycker fram, flyttar man sig eller står sitt kast. Den, som hävdar, att polisen red över demonstranterna för att medvetet skada dem i tumultet i Limhamn, saknar grundläggande kunskaper om hästar. Hästen är ett flyktdjur, emedan hästen också är ett bytesdjur. Det ligger sålunda djupt rotat i hästens natur att fly från faror och stress. Föga förvånande bedömde de ofrivilligt tjänstgörande hästarna flygande gatustenar och ballonger fyllda av frätande ammoniak, som den aggressiva vänstermobben kastade mot hästar och människor, vara en sådan situation. Jag är icke det minsta förvånad över dessa händelser och jag beskyller varken ryttarna eller hästarna. Kålhuvudena till vänsterextremister, som troligen äro uppvuxna med sina akademikerföräldrar i en välbeställd villaförort och aldrig ha sett ett häst i verkligheten, må skylla sig själva.

Referentia
Assarmo, Bitte. »Han ville ta med kullager – ‘Så hästarna bryter benen’«, Nyheter Idag (2014-08-24).
—. »Kastade frätande ammoniak mot polishästar – Veterinär: ‘Livsfarligt’«, Nyheter Idag (2014-08-23).
»Flera skadade vid nazistmanifestation«, Svenska Dagbladet (2014-08-23)
Holender, Robert & Löfgren, Emma. »Motdemonstranter skadade vid nazistmanifestation«, Dagens Nyheter (2014-08-23)