It is all about culture

Yester-day I was invited for some wine at a friend’s and her boyfriend’s place. They live in a flat in a rental house in a neighbourhood in the Municipality of Uppsala in Sweden. While we were sitting there sipping our wine, we heard a couple of girls calling for our attention: »Excuse me! Could you open the door?«. The entry door is always locked and the small girls did not have a key tag. I complimented the girls for their polite language, which surprisingly made my friend angry. »What kind of language would they else use?« she asked in an upset tone. »Well«, I responded, »they could have just shouted ‘Hey! Open the door!’«. And inevitably her and my diametrically opposite mindsets manifested themselves right in front of our eyes.

As I was referring to my experiences from my own childhood and youth, she, who suffers from a minor wokeness, immediately interpreted my response as racistic. She even thought, that I with the purpose of derogation used the accent of the Swedish sociolect Rinkeby Swedish, which is a sociolect, that is mostly spoken by non-European immigrants in Sweden.

She made quite a common mistake and got me completely wrong. Europe to-day is remarkably obsessed with race and ethnicity. Everything is explained in racial and ethnical terms (except when the racial or ethnical explanation is to the disadvantage of non-European immigrants; in such cases the socio-economic explanation or the explanation of structural racism is used). This mindset is so dominant, that many Europeans seem to be unable to think on other lines. And enters the problem: Opposed to the wokies I do not primarily view the world from racial and ethnical perspectives (which peculiarly enough makes me the racist in the current Western discourse). I care about culture.

What is the background story then? Why was my friend so upset?

I was born and raised in that culture, to which I was referring in my response. I was not born in a sophisticated family and I was not raised in a cultivated neighbourhood. I grew up in the culturally poor country, that Sweden was during the 1970s, the 1980s, and the 1990s. During my adolescence I heard and saw those boorish youngsters with their impolite manners every single day. They were not non-European immigrants. Their families have lived in Sweden since the beginning of history. So who is racist, when making an assumption, that I referred to non-European immigrants, when talking about bad manners?

When I think back on my childhood and youth, I conclude, that the seed of High Toryism always has dwelled deep inside my soul. I have, as long back as I can remember, always been a great admirer of the splendour of past times. Magnificent castles. Majestic palaces. Breath-taking halls. Elegant clothing. Classy table settings. Sophisticated manners.

But I did not get any of that during my childhood and youth. My father could not even tie a necktie. I have never seen him wearing a suit. I do not know, whether he could spot the difference between black tie and white tie.

But as time went by, I decided to leave the contemporary culture of decay, in which destiny made me come into the world. I decided to strive after cultural refinement. I deprecated modernism, modernity, and the modern project. I have rejected the False, the Mean, and the Ugly in favour of the True, the Good, and the Beautiful. That means, that I have distanced myself not only from my own background but also from quite many a contemporary European. I do simply and honestly not want to live that life anymore. I do not want to die with the knowledge, that I have never experienced things worth living for, just because no-one shared my taste, my dreams, my goals, my struggle. And I will not live forever. That means, that I do not have any time to waste on contemporary culture and lifestyle.

But this very strive of mine, which, as I pointed out earlier, includes a rejection of all things contemporary, obviously can be perceived as provocative. Apart from racist I have been called prejudiced, rude, and pompous. One does not deviate unpunished in the country of the Law of Jante. Being a reactionary High Tory in defence of Western Civilization is not a successful way of making many friends — especially not when living in such a progressive country as Sweden. I have become the ugly duckling looking for his swan family.

What about the girls then? It turned out, that they just needed to use the ladies’ room. When they were finished, my friend complimented them for having washed their hands. Apparently that was not a derogatory assumption.

Charles Keatington

Is Europe really diverse?

»Once identified as right-wing you are beyond the pale of argument; your views are irrelevant, your character discredited, your presence in the world a mistake. You are not an opponent to be argued with, but a disease to be shunned. This has been my experience.« — Sir Roger Scruton (1944‒2020)

Our time is obsessed with diversity. But not with diversities, that matter: The diversities of minds, of thoughts, of ideas, of perspectives, of objections, of personalities, of styles.

Looking around in Europe to-day, it strikes one, how remarkably uniform Europe is: Everyone is wearing the same types of clothes from the same fashion houses, listening to the same music, living in similar houses, in which they have similar furniture from Ikea, watching the same films, thinking the exact same thoughts, sharing the same minds, using the same currency, buying food from the same multinational supplies distributors.

So what is the European diversity all about? It is about those qualities, that do not really matter: Race, ethnicity, sexual orientation, physical disabilities. And — of course! — Islam. While people belonging to these groups are granted offensive privileges, we, who belong to the firstly mentioned groups, are treated as pariah. As garbage. As infected by the plague. As criminals.

En orgie i självförhärligande hyckleri

Nej, nu djävlar! Nu satte jag hälften av mitt English breakfast tea i vrångstrupen, medan den andra hälften hamnade å datorns skärm!

Vänsterfjanten och snöflingan Stefan Olsson, som, när jag efter det misslyckade terrrordådet å Bryggargatan i Stockholm i december i år 2010 sade, att vi i Europa måste vara betydligt mer restriktiva i frågan angående vilka, vi låter uppehålla sig här, sprang till Föreningen Heimdals ordförande och grät ut i hans famn, att den där elake Lehman var högst olämplig att låta vara ej blott aktiv i Heimdal utan dessutom ledamot av dess styrelse, beklagar sig nu i en orgie av självförhärligande hyckleri, att han var en av dem, »som ändrade uppfattning något tidigare än övriga befolkningen«, och att han tvangs fundera mycket över kostnaden för denna frimodighet.

Strax efter valet 2014 började jag därför argumentera för en ny flyktingpolitik. Men det var med stor vånda jag tog de första stegen på den vägen. För det var inte säkert att detta skulle tas väl emot. Jag har funderat mycket på vari det farliga i att ha en avvikande mening ligger. Är det vännerna? Familjen? Arbetskamraterna? Det parti jag är aktiv i?

För min del som en skrivande och debatterande person var det rädslan av att bli brunstämplad av andra skribenter i tidningar som Aftonbladet eller Dagens Nyheter. Tänk om någon framstående krönikör där använde sin maktposition för att klämma åt mig? Hänga ut mig som smygfascist?

Jag hade nog överlevt det. Jag har varit med i debatter förr. Men varför var jag rädd? Det var för att jag tror att jag hade varit tvungen att utkämpa den striden själv. Strid är jag inte rädd för, men hur står man sig om ens vänner inte backar upp en? Man kan ju inte veta utgången av en batalj och går det illa vill man åtminstone att ens vänner tackar en för vad man har gjort.

Otryggheten skulle jag därför vilja tillskriva meningsfränder inom det borgerliga Sverige. Ingen särskild identifierbar grupp, utan alla de som jag ändå visste delade min uppfattning men som jag inte visste om de skulle komma till mitt stöd.

Han, som sitter där å sitt feta och överbetalda regionrådsarsle, har alltså mage att utmåla sig själv — förövaren! — som den drabbade!

Stefan Olsson vet INGENTING om kostnader för frimodighet. Däremot är han en mästare i hyckleriets konst.

Referens:
Olsson, Stefan, »Rädslan för att stå själv«, i Nya Wermlands-Tidningen (2017-11-18).

Kulturnatt i Upsala

Idag infaller ju den så kallade kulturnatten i Upsala. I det späckade programmet har förvånansvärt många inslag av (riktig) kultur insmugit sig. Man är nästan frestad att fråga vem, som har infiltrerat kulturförvaltningens kansli, ty skön konst är ju numera nazism. Kulturnattens hemsida är onödigt krånglig och programmet i Uppalatidningens bilaga är sorterat efter plats. Jag har därföre rensat ut ogräset och sorterat (de riktiga) kulturarrangemangerna efter tid, så att man enkelt kan välja mellan de olika arrangemanger, som tyvärr råkar infalla helt eller delvis samtidigt. Håll till godo!

 

08.00-23.59. Himlen är här 2017. En handfull av skatter ur det kyrkliga kulturarvet. Uppsala domkyrka.

09.00-24.00. Upplev Upsalas medeltid. Res i tiden med appen Visir Upplandia. Uppsala domkyrka.

10.00-11.15. Brännvin och prostitution : Uppsala på 1800-talet. Gamla Torget.

11.00-17.00. Upplev Carl von Linnés sommarbostad, som är en av Sveriges bäst bevarade kulturmiljöer från 1700-talet. Linnaeus’ Hammarby.

11.00-20.00. Skörden i skafferiet. Skördeutställning. De linneanska trädgårdarna.

11.00-21.00. Öppen trädgård och öppeet hus hos Linné. Linnaean Garden.

11.00-22.00. Kulturnatten på Gustavianum. Expeditioner då och nu. Gustavianum.

12.00-13.00. Från bibbla till bad. Svartbäcksgatans historia. Stadsbiblioteket i Uppsala.

12.00-16.00. Göteborgs nation 350 år. Göteborgs nation.

12.00-23.00. Skattkammaren håller öppet. Uppsala domkyrka.

12.00-24.00. Upplandsmuseet håller öppet.

13.00-14.00. Sång och ärtor. Helga trefaldighets motettkör. Ärtsoppa serveras. Helga Trefaldighets kyrka.

13.00-16.00. Historisk fäktning med Uppsala Historiska Fäktskola. Riddartorget.

13.30-14.00. Linnékvintetten spelar. Uppsala konsert och kongress.

14.00-15.00. De bästa av ReChoir. Helga Trefaldighets kyrka.

14.00-15.00. Uppsalas mörka historia. Slottskällan.

14.00-18.00. Matkultur i trädgården. Från odling och skörd till dukade bord. De linneanska trädgårdarna.

14.00-19.00. 500 år av körsång. Svenska kyrkan. Drottninggatan.

14.00-20.00. Öppet hus hos Uplands nation: Presentation av årsskriften, folkmusik å säckpipa, konsert med spelemän.

14.15-14.45. »Carl Michael Bellman och Ulla Winblad«. Walmstedtska Gården.

14.30-15.15 Klassiska favoriter. Missionskyrkan, Uppsala.

14.30-15.30. Ett skamlöst förfarande. Commedia dell’arte med Teater 7. Stora scenen vid Stadshuset.

15.00-16.00. Konsert med Smålands Nations Glasblåsarlag. Smålands nation.

15.00-16.00. Öppen visning av Fyriskällan samt Folkrörelsearkivet för Uppsala län och Uppsala stadsarkiv. Stadsbiblioteket i Uppsala.

15.00-17.00. Rickard Arnberg (Official) framförer jazz. Katalin And All That Jazz Östra Station.

15.30-16.30. Kungliga Akademiska kapellets barockensemble framförer barock (och tyvärr även modernt). Musicum.

16.00-16.40. Emelie Sunding föreläser om en återfunnen runsten. Upplandsmuseet.

16.00-16.50. Uppsalas byggda kulturarv. Helena Harnesk berättar om vackra och intressanta byggnader i Uppsala. Stadsbiblioteket i Uppsala.

16.00-17.00. Uppsalas mörka historia. Slottskällan.

16.00-17.00. Salongsorkestern på Broadway. Helga Trefaldighets kyrka.

16.00-17.00. Kraków – i ord och musik. Musik av Frédéric Chopin. Katedralkafeet.

16,15-16.45. Promenadkonsert med Hemvärnets Musikkår Uppsala. Centralpassagen (Undergången).

17.00-17.40. Agnetha Petterson föreläser om gravkonst och symboler å kyrkogårdar i Upsala län. Upplandsmuseet.

17.00-17.45. Camerata Englund framförer musik av Giovanni Pierluigi da Palestrina och Heinrich Schütz. Sankt Lars katolska kyrka, Uppsala.

17.00-19.30. Allsång med Gluntar under ledning av Gluntarnas Vänner. Musicum.

18.30-19.30. Folkmusik: Joel Bremer. Musik av Bror Hjorths spelemansvänner. Bror Hjorths Hus.

18.45-19.15. Knivsta-Sune och Pia Livebrant från Drottningholms Slottsteater berättar och Gustav III of Sweden och sjunger ur Fredmans sånger och ur Fredmans epistlar. Linnaean Garden.

19.00-19.45. Polyfonins trollkraft. Konsert med Oriana. Sankt Lars katolska kyrka, Uppsala.

19.00-19.45. Kulturnattskonsert med Uppsala domkyrkas gosskör. Uppsala domkyrka.

19.00-20.00. Wår Gudh är oss en wäldig borg. Cantamás framförer musik från reformationstiden.

19.45-20.15. Kulturnattskonsert med Collegium Cantorum. Uppsala domkyrka.

20.00-20.30. Himmelska toner med Allmänna Sången. Universitetshuset.

20.00-21.00. Povel Ramel ‒ ett omvänt sorgearbete i glädjens tecken. Universitetshuset, sal X.

20.30-21.30 Öppen visning av Fyriskällan samt Folkrörelsearkivet för Uppsala län och Uppsala stadsarkiv. Stadsbiblioteket i Uppsala.

20.45-21.15. Kulturnattskonsert med Uppsala katedralsångare. Uppsala domkyrka.

21.00-21.45. Musik av Claude Debussy och Maurice Ravel. Sankt Lars katolska kyrka, Uppsala.

21.00-22.00. The Glories of Venice. Oriana framförer musik från 1500-talet. Helga Trefaldighets kyrka.

On the Marxist fear of free speech

The Leftists have always feared freedom and liberties. Their fear of the relentless and invincible power of words make them not only striving to ban those words but also in the end to fight them with guns. Speaking one’s mind can get one sentenced to death in any Leftist state (be it only a social death and not a physical one in the Western countries — yet).

That is the reason, why all major social media platforms (Twitter, Facebook, Google, YouTube, you name it) delete posts and ban users: Their fear of the power of free speech is so deeply rooted in their weak souls, that they just cannot handle opposing views, criticism, and facts contradicting their own convictions (what they call »hate facts«). That is the reason, why the sensible little Neo-Marxist snowflakes have joined an unholy alliance with the religion of special needs, the religion of piece (well, when you get in contact with it, there will be one piece of you here, there will be one piece of you there, there will be pieces of you everywhere) Islam: To fight and to abolish freedom and liberties and ultimately to destroy the Western Civilization (the fact, that those snowflakes will be the first ones to swing under the gallows of the Caliphate, is something, that they refuse to realize).

They are afraid of words and thoughts; words spoken abroad, thoughts stirring at home – all the more powerful because forbidden – these terrify them. A little mouse, a little tiny mouse, of thought appears in the room, and even the mightiest potentates are thrown into panic. They make frantic efforts to bar thoughts and words; they are afraid of the workings of the human mind.

A state of society where men may not speak their minds, where children denounce their parents to the police, where a business man or small shopkeeper ruins his competitor by telling tales about his private opinions; such a state of society cannot long endure if brought continually into contact with the healthy outside world. — Winston S. Churchill (1864‒1965)

Charles Keatington

Keatingtons bäska doppar, N:o 1

Numera skola ju alla ha’ sin egen YouTube-kanal, så hvarföre icke också jag? Här är N:o 1 af Keatingtons bäska droppar.

Gutår!

https://www.youtube.com/watch?v=872pPr_Ib0E&t=2s

EN LITEN SUPVISA,
enkannerligen till kleptokraten Magda och till glädjedödaren Gabbe, skrifven efter en gask hos Västmanlands-Dala Nation i Upsala i juli i år 2017.

Text: Charles Keatington. Mel: När månen vandrar. Musik: Kristina Lagerlöf?

Det satt en skälm å en taburett;
hon var båd’ korkad och girig.
Hennes dårskap den var komplett
och hennes moral var slirig.
»Jag vill ha makt!« hördes Magda gasta
och vart bankkonto hon se’n antasta’.
Men skatt är stöld!
Ja, skatt är stöld!

Det satt en tråkmåns i Rosenbad;
han ville utrota skratten.
Båd’ sprit och tobak och mjölkchoklad
utsattes för höjda skatten.
»De ha’ för kul!« hördes Gabbe grina
och Magda lilla hon elakt flina’:
»Höj skatt igen,
så dör glädjen!«

Den evigt unge prinsen i den eviga ungdomens stad

Omgiven av hårt tuktade buskar strax nordost om Carolina Rediviva står en staty av Prins Gustav, Hertig av Uppland. Född i år 1827 kunde den evigt unge prinsen (han framled i år 1852 sålunda blott 25 år gammal) i den eviga ungdomens stad i år fira sin 190-årsdag.

Prins Gustav tillhörde av Huset Ponte Corvo den första generation, som hade en konungslig härstamning. Hans far blev för visso sedermera Konung Oskar I men han föddes i år 1799 i Paris, vilket sålunda är elva år, innan det hans far Jean Bernadotte hade valts till Sveriges Kronprins. Man kan invända, att Jean Baptiste Jules Bernadotte vid ankomsten till Sverige var Furste av Ponte Corvo, men till det utnämndes han av usurpatoren Napoléon Bonaparte (varföre utnämningens legitimitet självklart kan ifrågasättas) först i år 1806. Oskar föddes sålunda i en helt borgerlig familj.

Prins Gustavs ädla blod var alltså icke en del av hans fädernearv. Det var en del av hans mödernarv. Det unga och anfattiga konungahusets medlemmar insågo snart, att de för att befästa sin konungsliga legitimitet voro tvungna att ingå för syftet fördelaktiga äktenskapsallianser; en äktenskapspolitik, som har varit framgångsrik, ända till dess den har övergivits i vår tid, varföre vi nu (till följd av 1979 års ändring av Successionsordningen) ha förutom Huset Ponte Corvo två å tronen pretenderande helt rödblodiga släkter: Släkten Westling och släkten Ó Neill.

Prins Gustavs mor — som är hans och hans syskons gateway ancestor och försök till konungslig legitimitet — var Josefina, Hertiginna av Leuchtenberg. Hennes anor äro jämförelsevis icke särdeles imponerande. Hon tillhörde en vicegrevlig släkt, som i samband med vissa postrevolutionära affärer av usurpatoren Napoléon Bonaparte erhöll diverse titlar och värdigheter. Hennes far Eugène, Vicegreve av Beauharnais, var Napoléon Bonapartes styv- och adoptivson och hennes farmor Marie Josèphe Rose Tascher de la Pagerie ingick ett andra äktenskap med Napoléon Bonaparte och kallade sig Fransosernas Kejsarinna. Josefinas mor Augusta, Prinsessa av Bayern, tillhörde Huset Wittelsbach, vars svärdssida kan spåras åtminstone till 900-talet.

Josefinas härstamning är sålunda icke anmärkningsvärt blåblodig i en jämförelse med hennes samtids furstligheter. Jag har icke studerat förhandlingarna, som ledde fram till denna äktenskapsallians, men man kan ju tänka sig, att det unga och anfattiga Huset Ponte Corvo till en början var tvunget att nöja sig med gemåler, som icke hade de allra bästa anorna. Huruvida släktskapet med Napoléon I var till någon fördel, vet jag icke. Äktenskapet ingicks i år 1823 och då hade den bourbonska restaurationen genomförts och Ludvig XVIII satt å Frankrikes tron.

Med anledning av Prins Gustavs 190-årsdag samlades Konservativa Måndagsklubben vid hans staty för att skåla i punsch och skråla Studentsången efter bästa förmåga trots ouppvärmda stämband. Ty det är som kompositör Prins Gustav har gått till eftervärlden. För bara något decennium sedan kunde abiturienter över hela riket höras sjunga hans mest kända melodi: Studentsången. Denna är numera utbytt mot ett skrikande och skränande av orden »Fy Fan, vad vi är bra!«, vilket ju i de allra flesta fall är om icke självbedrägeri så åtminstone en lögn inför oss andra.

Prins Gustav uppdrog åt Herman Sätherberg, som han hade lärt känna genom det muntra studentlivet i staden, att skriva en text till en melodi, som Gustav hade komponerat. Sången var klar i hösten i år 1851 och den urframfördes av Allmänna Sången å vårkonserten i år 1852. Av uppenbara skäl finnes ingen inspelning av det framförandet men i stället kan man taga del av Gluntens Drängars tappra försök.

Antikalifen har också skrivit om denna händelse i artikeln »Sjungom studentens lyckliga dag« (2017-06-19).

Charles Keatington

Snapsvisa i Ramadan

Signifikativt för totalitära ideologier är kravet av underkastelse. Den blinda lydnaden — eller med ett annat ord: disciplinen — är ett nödvändigt rekvisit, för att den totalitära ideologien skall kunna vidmakthålla sin position å längre sikt. Underkastelsekravet gäller då särskilt dem, som icke tillhöra rörelsen. Otrogna, folkfiender, dissidenter — begreppen skifta mellan ideologierna men syftet är det samma: Att framställa opponenter i dålig dager. Sjukdomsförklaring är också en väl spridd metod. Idag torde ångestsyndromata vara de vanligaste sjukdomsförklaringarna: Om man icke sympatiserar med den neomarxistiska rörelsen Pride, är man »homofobiker« eller »transfobiker«; om man icke vill ha öppna gränser och helt fri invandring, är man »xenofobiker« i allmänhet eller »afrofobiker« i synnerhet; och om man icke gillar den totalitära ideologien islam, är man »islamofobiker« (om man icke gillar kristendomen, är man dock icke kristianismofobiker; då är man bara så där upplyst progressiv).

En gemensam nämnare för dessa totalitära rörelser är, att de alltid tala om respekt, när de i själva verket mena underkastelse. Vi andra avkrävas lydnad av deras lagar och reglor. Vi skola acceptera halalkött som standardutbud; vi skola acceptera, att fläsk och alkohol borttagas från menuer och livsmedelsbutiker; vi skola acceptera skilda badtider för män och kvinnor i svenska offentliga badhus och å svenska offentliga utomhusbadplatser. Och de flesta äro så dumma — eller rädda —, så att de utan protester acceptera dessa frihetsinskränkningar.

Vi befinna oss mitt i ramadan. Det borde icke ha den minsta betydelse för oss västerländingar, ty ramadan har ingenting med det västerländska kulturarvet att göra. Nu har det tyvärr kommit att få en väsentlig dagspolitisk betydelse å grund av ett visst demografiskt och ideologiskt influx. Svenskarna ha så villigt böjt sina huvuden under en främmande totalitär ideologis piskor, så att de även inbilla sig själva, att denna främmande läras seder och bruk egentligen äro svenska seder och bruk (ty någon inhemsk kultur finnes ju icke enligt våra lärde och vidsynte styresmän). Talande för detta är, att dilettanten Henrik Arnstad för bara omkring en vecka sedan i Jönköpings-Posten lät publicera en debattartikel med den anmärkningsvärda rubriken »Islam är en del av svenskheten« (10/6).

Men islam är icke en del av svenskheten. Islam är icke en del av det västerländska kulturarvet och islam är icke en komponent av någon västerländsk identitet. Om man följer islamisk doktrin, är man icke västerländing över huvud taget. Man måste välja: Islam eller Västerlandet. De flesta anhängare av islam veta också detta. Och de flesta av islams anhängare vilja heller icke identifiera sig som västerländingar. De äro först och främst muslimer. I andra hand äro de medlemmar av en klan av det folk, de tillhöra. Detta är en närmast självklar följd av en såsom religion poserande totalitär ideologis grepp om människor i en kultur, där religionen har en mycket starkare ställning och en mycket större betydelse för vardagslivet, än den har i dagens sekulariserade Sverige.

Talande är också, att Ica för några år sedan i en annons lät meddela, att »den muslimska högtiden ramadan inleds« den 6. juni. Men i Sverige är den 6. juni främst nationaldagen. Om detta nämner Ica icke ett ord. Kan ḏimmīnatet manifesteras tydligare än så? Den dag, då den svenska nationen skall högtidlighålla sitt kulturarv och sin nationella gemenskap, osynliggöres till förmån för den islamiska fastan. En främmande totalitär lära – som om vi icke ha haft nog av våra egna totalitära läror under 1900-talet – tillåtes nu att formulera problemata, sätta villkor för vår frihet, och kväva vår kulturella identitet.

Därföre träffades igår Antikalifen och undertecknad i den före detta slottsträdgården i Upsala (numera mest känd som Botaniska Trädgården) och framförde en snapsvisa i ramadan:

Lutheranens visa
Mel: Idas sommarvisa. Musik: Georg Riedel

Muslimen som bor i Arabi land
han smusslar med sin arabesk.
Och hembrännar’n blandar av jäst och vann
och socker i lönndom sin mäsk.
Den ene han hotas av sin Koran;
den andre av ting och polis
men ingenting hotar en lutheran,
som dricker till Bolagets pris.

Antikalifens artikel i samma ärende: »Muslimen som bor i Arabi land« (2017-06-17).

Charles Keatington

Gluntens Drängar bland levande kulturarv och svunna kulturskatter

Igår var det premiärframträdande för den nybildade duon Gluntens Drängar, som består av Antikalifen och undertecknad. Namnet Gluntens Drängar anspelar naturligtvis å två av Upsalas kulturarv: Glunten, om vilken Gunnar Wennerberg (1817–1901) har skaldat i sångcykeln Gluntarne, och den riksskända manskören Orphei Drängar. Gluntens Drängar är emellertid icke blott en kör. Det är månne icke ens huvudsakligen en kör. Det kan vara så, att det icke är en kör alls. Så här beskrives Gluntens Drängar i presentationen å Youtube-kanalen:

Sångsällskapet Orphei Drängar, OD, är en känd upsaliensisk manskör. Gluntens Drängar, GD, är en okänd upsaliensisk manskör. Frågan är om GD kan kallas kör. Vi är två glada amatörer, vissa skulle kalla oss klåpare. Men det vi inte har i talang, tar vi igen i glädje. Medan OD stämmer sina strängar och knäpper till Apollos pris, sjunger vi Gluntens pris. Den Evige Studenten. OD är apolloniskt, det är konstfärdigt framförda sånger. GD däremot är dionysiskt, det är yvigt och skråligt. Kanske blir vi bättre med tiden? Kanske inte. Det gör detsamma. Vi är alla Zeus söner. Här är Gluntens Drängar: Eddie Råbock och Michaël Lehman. Vi kommer att lägga upp videoklipp med våra sånger på YouTube. Håll utkik!

Antikalifen och undertecknad samlades under gårdagen hos Gästrike-Hälsinge Nations krog GHuben för att dricka brännevin och öl och samtidigt spela in pilotavsnittet av Gluntens Drängars öden och äventyr i den eviga ungdomens stad. Antikalifen har skrivit en liten presentation, som han har publicerat å sin weblog. Man kan se pilotavsnittet här.

Vi komma att visa eder runt bland Upsalas levande kulturarv och svunna kulturskatter. Var höll herr Kyronius, som bryggde det av Bellman i Fredmans Sång N:o 28 besjungna Kyronii öl, hus? Var låg Sju helvetes gluggar och vad var för hus? Och så den stora fråga, som alla sörländingar vilja ställa: Huru kan man egentligen äta surströmming?

Charles Keatington

En liten fundering om étiquette

Jag funderar kring detta med étiquette. För ungefär en och en halv månad sedan närvarade jag under en lunchsittning, vid vilken Kungssången anfördes såsom bordsvisa. En av gästerna deklarerade klart och tydligt, att hon icke avsåg ens stå upp under denna sång.

Jag uppfattade detta som en oförskämdhet. Det var en förolämpning av värden.

Om jag bliver bjuden till en måltidssammankomst, i vars sammanhang man veterligen som första vinvisa brukar sjunga Internationalen i stället för Kungssången, har jag enligt min uppfattning två val: Jag kan helt avstå från deltagande i hela sammankomsten (men det är väl tveksamt, att detta vore ett giltigt skäl att avböja inbjudan) eller så kan jag stå upp tillsammans med de andra men icke sjunga med (emedan jag icke kan texten).

Som gäst rättar man sig efter värden. His house, his rules.