Kulturnatt i Upsala

Idag infaller ju den så kallade kulturnatten i Upsala. I det späckade programmet har förvånansvärt många inslag av (riktig) kultur insmugit sig. Man är nästan frestad att fråga vem, som har infiltrerat kulturförvaltningens kansli, ty skön konst är ju numera nazism. Kulturnattens hemsida är onödigt krånglig och programmet i Uppalatidningens bilaga är sorterat efter plats. Jag har därföre rensat ut ogräset och sorterat (de riktiga) kulturarrangemangerna efter tid, så att man enkelt kan välja mellan de olika arrangemanger, som tyvärr råkar infalla helt eller delvis samtidigt. Håll till godo!

 

08.00-23.59. Himlen är här 2017. En handfull av skatter ur det kyrkliga kulturarvet. Uppsala domkyrka.

09.00-24.00. Upplev Upsalas medeltid. Res i tiden med appen Visir Upplandia. Uppsala domkyrka.

10.00-11.15. Brännvin och prostitution : Uppsala på 1800-talet. Gamla Torget.

11.00-17.00. Upplev Carl von Linnés sommarbostad, som är en av Sveriges bäst bevarade kulturmiljöer från 1700-talet. Linnaeus’ Hammarby.

11.00-20.00. Skörden i skafferiet. Skördeutställning. De linneanska trädgårdarna.

11.00-21.00. Öppen trädgård och öppeet hus hos Linné. Linnaean Garden.

11.00-22.00. Kulturnatten på Gustavianum. Expeditioner då och nu. Gustavianum.

12.00-13.00. Från bibbla till bad. Svartbäcksgatans historia. Stadsbiblioteket i Uppsala.

12.00-16.00. Göteborgs nation 350 år. Göteborgs nation.

12.00-23.00. Skattkammaren håller öppet. Uppsala domkyrka.

12.00-24.00. Upplandsmuseet håller öppet.

13.00-14.00. Sång och ärtor. Helga trefaldighets motettkör. Ärtsoppa serveras. Helga Trefaldighets kyrka.

13.00-16.00. Historisk fäktning med Uppsala Historiska Fäktskola. Riddartorget.

13.30-14.00. Linnékvintetten spelar. Uppsala konsert och kongress.

14.00-15.00. De bästa av ReChoir. Helga Trefaldighets kyrka.

14.00-15.00. Uppsalas mörka historia. Slottskällan.

14.00-18.00. Matkultur i trädgården. Från odling och skörd till dukade bord. De linneanska trädgårdarna.

14.00-19.00. 500 år av körsång. Svenska kyrkan. Drottninggatan.

14.00-20.00. Öppet hus hos Uplands nation: Presentation av årsskriften, folkmusik å säckpipa, konsert med spelemän.

14.15-14.45. »Carl Michael Bellman och Ulla Winblad«. Walmstedtska Gården.

14.30-15.15 Klassiska favoriter. Missionskyrkan, Uppsala.

14.30-15.30. Ett skamlöst förfarande. Commedia dell’arte med Teater 7. Stora scenen vid Stadshuset.

15.00-16.00. Konsert med Smålands Nations Glasblåsarlag. Smålands nation.

15.00-16.00. Öppen visning av Fyriskällan samt Folkrörelsearkivet för Uppsala län och Uppsala stadsarkiv. Stadsbiblioteket i Uppsala.

15.00-17.00. Rickard Arnberg (Official) framförer jazz. Katalin And All That Jazz Östra Station.

15.30-16.30. Kungliga Akademiska kapellets barockensemble framförer barock (och tyvärr även modernt). Musicum.

16.00-16.40. Emelie Sunding föreläser om en återfunnen runsten. Upplandsmuseet.

16.00-16.50. Uppsalas byggda kulturarv. Helena Harnesk berättar om vackra och intressanta byggnader i Uppsala. Stadsbiblioteket i Uppsala.

16.00-17.00. Uppsalas mörka historia. Slottskällan.

16.00-17.00. Salongsorkestern på Broadway. Helga Trefaldighets kyrka.

16.00-17.00. Kraków – i ord och musik. Musik av Frédéric Chopin. Katedralkafeet.

16,15-16.45. Promenadkonsert med Hemvärnets Musikkår Uppsala. Centralpassagen (Undergången).

17.00-17.40. Agnetha Petterson föreläser om gravkonst och symboler å kyrkogårdar i Upsala län. Upplandsmuseet.

17.00-17.45. Camerata Englund framförer musik av Giovanni Pierluigi da Palestrina och Heinrich Schütz. Sankt Lars katolska kyrka, Uppsala.

17.00-19.30. Allsång med Gluntar under ledning av Gluntarnas Vänner. Musicum.

18.30-19.30. Folkmusik: Joel Bremer. Musik av Bror Hjorths spelemansvänner. Bror Hjorths Hus.

18.45-19.15. Knivsta-Sune och Pia Livebrant från Drottningholms Slottsteater berättar och Gustav III of Sweden och sjunger ur Fredmans sånger och ur Fredmans epistlar. Linnaean Garden.

19.00-19.45. Polyfonins trollkraft. Konsert med Oriana. Sankt Lars katolska kyrka, Uppsala.

19.00-19.45. Kulturnattskonsert med Uppsala domkyrkas gosskör. Uppsala domkyrka.

19.00-20.00. Wår Gudh är oss en wäldig borg. Cantamás framförer musik från reformationstiden.

19.45-20.15. Kulturnattskonsert med Collegium Cantorum. Uppsala domkyrka.

20.00-20.30. Himmelska toner med Allmänna Sången. Universitetshuset.

20.00-21.00. Povel Ramel ‒ ett omvänt sorgearbete i glädjens tecken. Universitetshuset, sal X.

20.30-21.30 Öppen visning av Fyriskällan samt Folkrörelsearkivet för Uppsala län och Uppsala stadsarkiv. Stadsbiblioteket i Uppsala.

20.45-21.15. Kulturnattskonsert med Uppsala katedralsångare. Uppsala domkyrka.

21.00-21.45. Musik av Claude Debussy och Maurice Ravel. Sankt Lars katolska kyrka, Uppsala.

21.00-22.00. The Glories of Venice. Oriana framförer musik från 1500-talet. Helga Trefaldighets kyrka.

Advertisements

On the Marxist fear of free speech

The Leftists have always feared freedom and liberties. Their fear of the relentless and invincible power of words make them not only striving to ban those words but also in the end to fight them with guns. Speaking one’s mind can get one sentenced to death in any Leftist state (be it only a social death and not a physical one in the Western countries — yet).

That is the reason, why all major social media platforms (Twitter, Facebook, Google, YouTube, you name it) delete posts and ban users: Their fear of the power of free speech is so deeply rooted in their weak souls, that they just cannot handle opposing views, criticism, and facts contradicting their own convictions (what they call »hate facts«). That is the reason, why the sensible little Neo-Marxist snowflakes have joined an unholy alliance with the religion of special needs, the religion of piece (well, when you get in contact with it, there will be one piece of you here, there will be one piece of you there, there will be pieces of you everywhere) Islam: To fight and to abolish freedom and liberties and ultimately to destroy the Western Civilization (the fact, that those snowflakes will be the first ones to swing under the gallows of the Caliphate, is something, that they refuse to realize).

They are afraid of words and thoughts; words spoken abroad, thoughts stirring at home – all the more powerful because forbidden – these terrify them. A little mouse, a little tiny mouse, of thought appears in the room, and even the mightiest potentates are thrown into panic. They make frantic efforts to bar thoughts and words; they are afraid of the workings of the human mind.

A state of society where men may not speak their minds, where children denounce their parents to the police, where a business man or small shopkeeper ruins his competitor by telling tales about his private opinions; such a state of society cannot long endure if brought continually into contact with the healthy outside world. — Winston S. Churchill (1864‒1965)

Charles Keatington

Keatingtons bäska doppar, N:o 1

Numera skola ju alla ha’ sin egen YouTube-kanal, så hvarföre icke också jag? Här är N:o 1 af Keatingtons bäska droppar.

Gutår!

https://www.youtube.com/watch?v=872pPr_Ib0E&t=2s

EN LITEN SUPVISA,
enkannerligen till kleptokraten Magda och till glädjedödaren Gabbe, skrifven efter en gask hos Västmanlands-Dala Nation i Upsala i juli i år 2017.

Text: Charles Keatington. Mel: När månen vandrar. Musik: Kristina Lagerlöf?

Det satt en skälm å en taburett;
hon var båd’ korkad och girig.
Hennes dårskap den var komplett
och hennes moral var slirig.
»Jag vill ha makt!« hördes Magda gasta
och vart bankkonto hon se’n antasta’.
Men skatt är stöld!
Ja, skatt är stöld!

Det satt en tråkmåns i Rosenbad;
han ville utrota skratten.
Båd’ sprit och tobak och mjölkchoklad
utsattes för höjda skatten.
»De ha’ för kul!« hördes Gabbe grina
och Magda lilla hon elakt flina’:
»Höj skatt igen,
så dör glädjen!«

Den evigt unge prinsen i den eviga ungdomens stad

Omgiven av hårt tuktade buskar strax nordost om Carolina Rediviva står en staty av Prins Gustav, Hertig av Uppland. Född i år 1827 kunde den evigt unge prinsen (han framled i år 1852 sålunda blott 25 år gammal) i den eviga ungdomens stad i år fira sin 190-årsdag.

Prins Gustav tillhörde av Huset Ponte Corvo den första generation, som hade en konungslig härstamning. Hans far blev för visso sedermera Konung Oskar I men han föddes i år 1799 i Paris, vilket sålunda är elva år, innan det hans far Jean Bernadotte hade valts till Sveriges Kronprins. Man kan invända, att Jean Baptiste Jules Bernadotte vid ankomsten till Sverige var Furste av Ponte Corvo, men till det utnämndes han av usurpatoren Napoléon Bonaparte (varföre utnämningens legitimitet självklart kan ifrågasättas) först i år 1806. Oskar föddes sålunda i en helt borgerlig familj.

Prins Gustavs ädla blod var alltså icke en del av hans fädernearv. Det var en del av hans mödernarv. Det unga och anfattiga konungahusets medlemmar insågo snart, att de för att befästa sin konungsliga legitimitet voro tvungna att ingå för syftet fördelaktiga äktenskapsallianser; en äktenskapspolitik, som har varit framgångsrik, ända till dess den har övergivits i vår tid, varföre vi nu (till följd av 1979 års ändring av Successionsordningen) ha förutom Huset Ponte Corvo två å tronen pretenderande helt rödblodiga släkter: Släkten Westling och släkten Ó Neill.

Prins Gustavs mor — som är hans och hans syskons gateway ancestor och försök till konungslig legitimitet — var Josefina, Hertiginna av Leuchtenberg. Hennes anor äro jämförelsevis icke särdeles imponerande. Hon tillhörde en vicegrevlig släkt, som i samband med vissa postrevolutionära affärer av usurpatoren Napoléon Bonaparte erhöll diverse titlar och värdigheter. Hennes far Eugène, Vicegreve av Beauharnais, var Napoléon Bonapartes styv- och adoptivson och hennes farmor Marie Josèphe Rose Tascher de la Pagerie ingick ett andra äktenskap med Napoléon Bonaparte och kallade sig Fransosernas Kejsarinna. Josefinas mor Augusta, Prinsessa av Bayern, tillhörde Huset Wittelsbach, vars svärdssida kan spåras åtminstone till 900-talet.

Josefinas härstamning är sålunda icke anmärkningsvärt blåblodig i en jämförelse med hennes samtids furstligheter. Jag har icke studerat förhandlingarna, som ledde fram till denna äktenskapsallians, men man kan ju tänka sig, att det unga och anfattiga Huset Ponte Corvo till en början var tvunget att nöja sig med gemåler, som icke hade de allra bästa anorna. Huruvida släktskapet med Napoléon I var till någon fördel, vet jag icke. Äktenskapet ingicks i år 1823 och då hade den bourbonska restaurationen genomförts och Ludvig XVIII satt å Frankrikes tron.

Med anledning av Prins Gustavs 190-årsdag samlades Konservativa Måndagsklubben vid hans staty för att skåla i punsch och skråla Studentsången efter bästa förmåga trots ouppvärmda stämband. Ty det är som kompositör Prins Gustav har gått till eftervärlden. För bara något decennium sedan kunde abiturienter över hela riket höras sjunga hans mest kända melodi: Studentsången. Denna är numera utbytt mot ett skrikande och skränande av orden »Fy Fan, vad vi är bra!«, vilket ju i de allra flesta fall är om icke självbedrägeri så åtminstone en lögn inför oss andra.

Prins Gustav uppdrog åt Herman Sätherberg, som han hade lärt känna genom det muntra studentlivet i staden, att skriva en text till en melodi, som Gustav hade komponerat. Sången var klar i hösten i år 1851 och den urframfördes av Allmänna Sången å vårkonserten i år 1852. Av uppenbara skäl finnes ingen inspelning av det framförandet men i stället kan man taga del av Gluntens Drängars tappra försök.

Antikalifen har också skrivit om denna händelse i artikeln »Sjungom studentens lyckliga dag« (2017-06-19).

Charles Keatington

Snapsvisa i Ramadan

Signifikativt för totalitära ideologier är kravet av underkastelse. Den blinda lydnaden — eller med ett annat ord: disciplinen — är ett nödvändigt rekvisit, för att den totalitära ideologien skall kunna vidmakthålla sin position å längre sikt. Underkastelsekravet gäller då särskilt dem, som icke tillhöra rörelsen. Otrogna, folkfiender, dissidenter — begreppen skifta mellan ideologierna men syftet är det samma: Att framställa opponenter i dålig dager. Sjukdomsförklaring är också en väl spridd metod. Idag torde ångestsyndromata vara de vanligaste sjukdomsförklaringarna: Om man icke sympatiserar med den neomarxistiska rörelsen Pride, är man »homofobiker« eller »transfobiker«; om man icke vill ha öppna gränser och helt fri invandring, är man »xenofobiker« i allmänhet eller »afrofobiker« i synnerhet; och om man icke gillar den totalitära ideologien islam, är man »islamofobiker« (om man icke gillar kristendomen, är man dock icke kristianismofobiker; då är man bara så där upplyst progressiv).

En gemensam nämnare för dessa totalitära rörelser är, att de alltid tala om respekt, när de i själva verket mena underkastelse. Vi andra avkrävas lydnad av deras lagar och reglor. Vi skola acceptera halalkött som standardutbud; vi skola acceptera, att fläsk och alkohol borttagas från menuer och livsmedelsbutiker; vi skola acceptera skilda badtider för män och kvinnor i svenska offentliga badhus och å svenska offentliga utomhusbadplatser. Och de flesta äro så dumma — eller rädda —, så att de utan protester acceptera dessa frihetsinskränkningar.

Vi befinna oss mitt i ramadan. Det borde icke ha den minsta betydelse för oss västerländingar, ty ramadan har ingenting med det västerländska kulturarvet att göra. Nu har det tyvärr kommit att få en väsentlig dagspolitisk betydelse å grund av ett visst demografiskt och ideologiskt influx. Svenskarna ha så villigt böjt sina huvuden under en främmande totalitär ideologis piskor, så att de även inbilla sig själva, att denna främmande läras seder och bruk egentligen äro svenska seder och bruk (ty någon inhemsk kultur finnes ju icke enligt våra lärde och vidsynte styresmän). Talande för detta är, att dilettanten Henrik Arnstad för bara omkring en vecka sedan i Jönköpings-Posten lät publicera en debattartikel med den anmärkningsvärda rubriken »Islam är en del av svenskheten« (10/6).

Men islam är icke en del av svenskheten. Islam är icke en del av det västerländska kulturarvet och islam är icke en komponent av någon västerländsk identitet. Om man följer islamisk doktrin, är man icke västerländing över huvud taget. Man måste välja: Islam eller Västerlandet. De flesta anhängare av islam veta också detta. Och de flesta av islams anhängare vilja heller icke identifiera sig som västerländingar. De äro först och främst muslimer. I andra hand äro de medlemmar av en klan av det folk, de tillhöra. Detta är en närmast självklar följd av en såsom religion poserande totalitär ideologis grepp om människor i en kultur, där religionen har en mycket starkare ställning och en mycket större betydelse för vardagslivet, än den har i dagens sekulariserade Sverige.

Talande är också, att Ica för några år sedan i en annons lät meddela, att »den muslimska högtiden ramadan inleds« den 6. juni. Men i Sverige är den 6. juni främst nationaldagen. Om detta nämner Ica icke ett ord. Kan ḏimmīnatet manifesteras tydligare än så? Den dag, då den svenska nationen skall högtidlighålla sitt kulturarv och sin nationella gemenskap, osynliggöres till förmån för den islamiska fastan. En främmande totalitär lära – som om vi icke ha haft nog av våra egna totalitära läror under 1900-talet – tillåtes nu att formulera problemata, sätta villkor för vår frihet, och kväva vår kulturella identitet.

Därföre träffades igår Antikalifen och undertecknad i den före detta slottsträdgården i Upsala (numera mest känd som Botaniska Trädgården) och framförde en snapsvisa i ramadan:

Lutheranens visa
Mel: Idas sommarvisa. Musik: Georg Riedel

Muslimen som bor i Arabi land
han smusslar med sin arabesk.
Och hembrännar’n blandar av jäst och vann
och socker i lönndom sin mäsk.
Den ene han hotas av sin Koran;
den andre av ting och polis
men ingenting hotar en lutheran,
som dricker till Bolagets pris.

Antikalifens artikel i samma ärende: »Muslimen som bor i Arabi land« (2017-06-17).

Charles Keatington

Gluntens Drängar bland levande kulturarv och svunna kulturskatter

Igår var det premiärframträdande för den nybildade duon Gluntens Drängar, som består av Antikalifen och undertecknad. Namnet Gluntens Drängar anspelar naturligtvis å två av Upsalas kulturarv: Glunten, om vilken Gunnar Wennerberg (1817–1901) har skaldat i sångcykeln Gluntarne, och den riksskända manskören Orphei Drängar. Gluntens Drängar är emellertid icke blott en kör. Det är månne icke ens huvudsakligen en kör. Det kan vara så, att det icke är en kör alls. Så här beskrives Gluntens Drängar i presentationen å Youtube-kanalen:

Sångsällskapet Orphei Drängar, OD, är en känd upsaliensisk manskör. Gluntens Drängar, GD, är en okänd upsaliensisk manskör. Frågan är om GD kan kallas kör. Vi är två glada amatörer, vissa skulle kalla oss klåpare. Men det vi inte har i talang, tar vi igen i glädje. Medan OD stämmer sina strängar och knäpper till Apollos pris, sjunger vi Gluntens pris. Den Evige Studenten. OD är apolloniskt, det är konstfärdigt framförda sånger. GD däremot är dionysiskt, det är yvigt och skråligt. Kanske blir vi bättre med tiden? Kanske inte. Det gör detsamma. Vi är alla Zeus söner. Här är Gluntens Drängar: Eddie Råbock och Michaël Lehman. Vi kommer att lägga upp videoklipp med våra sånger på YouTube. Håll utkik!

Antikalifen och undertecknad samlades under gårdagen hos Gästrike-Hälsinge Nations krog GHuben för att dricka brännevin och öl och samtidigt spela in pilotavsnittet av Gluntens Drängars öden och äventyr i den eviga ungdomens stad. Antikalifen har skrivit en liten presentation, som han har publicerat å sin weblog. Man kan se pilotavsnittet här.

Vi komma att visa eder runt bland Upsalas levande kulturarv och svunna kulturskatter. Var höll herr Kyronius, som bryggde det av Bellman i Fredmans Sång N:o 28 besjungna Kyronii öl, hus? Var låg Sju helvetes gluggar och vad var för hus? Och så den stora fråga, som alla sörländingar vilja ställa: Huru kan man egentligen äta surströmming?

Charles Keatington

En liten fundering om étiquette

Jag funderar kring detta med étiquette. För ungefär en och en halv månad sedan närvarade jag under en lunchsittning, vid vilken Kungssången anfördes såsom bordsvisa. En av gästerna deklarerade klart och tydligt, att hon icke avsåg ens stå upp under denna sång.

Jag uppfattade detta som en oförskämdhet. Det var en förolämpning av värden.

Om jag bliver bjuden till en måltidssammankomst, i vars sammanhang man veterligen som första vinvisa brukar sjunga Internationalen i stället för Kungssången, har jag enligt min uppfattning två val: Jag kan helt avstå från deltagande i hela sammankomsten (men det är väl tveksamt, att detta vore ett giltigt skäl att avböja inbjudan) eller så kan jag stå upp tillsammans med de andra men icke sjunga med (emedan jag icke kan texten).

Som gäst rättar man sig efter värden. His house, his rules.

Även Sozialistische Volkstelevision var bättre förr

En sak slog mig igår natt, när jag icke kunde somna: Det land, i vilket jag har tvungits att växa upp, brukar i mina ideologiska kretsar utsättas för mycket av välberättigad negativ kritik. DDR-Sverige — det extrema landet lagom. Det var i många avseenden ett avskyvärt land; en socialistisk folkrepublik i västligt socialdemokratisk förklädnad i Västeuropas nordöstra utkant, gränsande till folkrepublikerna Sovjetunionen, Polen — och DDR, som var de svenska lärarnas favoritresemål.

Jag brukar säga, att man bara icke har tittat tillräckligt långt tillbaka i tiden, om man tvingas konstatera, att det icke var bättre förr. Dagens Sverige
är inget bra land; det är inget land, där jag vill sätta några barn till världs. Men DDR-Sverige var icke bättre. Det var bara dåligt å ett annat vis; styrt av paleomarxistiska ideologier i stället för av neomarxistiska sådana. Jag vet icke, huruvida dagens ungdomar; de, som äro födda efter Berlin-murens fall, kunna föreställa sig ett liv i en sådan stat. Där fanns enbart en telefonioperatör och det var den statliga monopolaktören Kungl. Telegrafverket — eller, som det kom att heta efter socialdemokraternas republikanska angrepp i år 1953 under Tage Erlanders (1901‒1985) ledning, Televerket. Denna enda operatör å den svenska telefonimarknaden tillät enbart sina egna telefoner att inkopplas i det svenska telenätet. Dessa telefoner voro verkligen Televerkets egna telefoner. Å varje telefoniapparats undersida kunde man i anslutning till Televerkets blixtrande emblem, som trots fråntagen konungslig status kröntes av en konungslig krona, läsa »Tillhör Televerket«. Svenskarna voro icke myndiga nog att äga en telefon. Det var ett land, där Moderata Samlingspartiets partiledare Ulf Adelsohn (1941‒) i år 1983 fastnade i den svenska tullen med en otillåten sladdlös telefon från den brittiska kronkolonien Hong Kong. Han dömdes för smuggling till femton dagsböter. Det var ett land, där monopolet gjorde priserna för så kallade rikssamtal och för utlandssamtal ohemult höga. Det var ett land, där monopoltanken var så fast
förankrad och så stark, att Tidningarnas Telegrambyrå, när framlidne Jan Stenbeck (1942‒2002) i år 1993 hade grundat Tele2 AB, i sitt nyhetstelegram skrev, att »ett nytt televerk har bildats«.

Det var ett land med en enda operatör å televisionsmarknaden: Den statliga monopolaktören Sveriges Radio, som grundades under namnet Aktiebolaget Radiotjänst i år 1924. I år 1956 började Radiotjänst, som bolaget då än hette, att sända ett televisionsprogram. I år 1979 gjordes en omorganisation, genom vilken Sveriges Radio delades i fyra dotterbolag: Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB, Sveriges Utbildningsradio AB och Sveriges Television AB. Då hade också TV1 (som i år 1987 fick namnet Kanal 1, även kallad Stockholmskanalen) sedan tio år tillbaka en systerkanal vid namn TV2, som småningom kom att kallas Sverigekanalen.

Det var ett land, där barnen indoktrinerades genom kamratuppfostrande barnprogrammata från stalinistiska
Tjeckoslovakien (ett namn, som gav upphov till det ordvitsande skämtet: Var ligger Oslo? Mitt i Tjeckoslovakien.). Det var ett land, i vilket den socialdemokratiska riksdagsmannen Maj-Britt Theorin (19332‒) å fullt allvar i år 1987 förespråkade ett förbud mot privat innehav av parabolantenner för att skydda svenskarna från utländska influentia och kommersiella intressen:

Ge ungarna en chans och låt dem för död och pina slippa reklam i TV. Vårt parti får inte längre huka i den kommersiella högervinden, utan måste gå till en ideologisk motoffensiv mot yttrandefrihetens exploatörer i vilken förförisk slängkappa de än sveper in sig.

Förslaget kom dock att avslås av den socialdemokratiska partikongressen.

Det var ett land, där höjden av matlagningskonst var ananaskassler och flygande Jakob. Det var ett land, i vilket kokböckerna för förplägnad vid oväntat besök å fullt allvar föreslog en rätt, som består av en burk av skinka (Spam?), en stor burk av grön sparris, och två paket av färdig, djupfryst sauce hollandaise. Det var ett land, där — har jag hört Paolo Roberto (1969‒) berätta — olivolja såldes enbart av monopoldetaljhandelsaktören Apoteksbolaget AB i små flaskor à 100 ml för att användas som fuktbevarande medel å huden.

Det var ett land, där staten lekte restauratör genom de statliga restaurantkedjorna Clock och Sara (varav den senare ägde den förra; Sara bedrev även hotellverksamhet). Det var ett land, där staten lekte bryggare genom att köpa AB Pripps Bryggerier.

Det var ett land, där den statliga detaljhandelsmonopolaktören Systembolaget AB, vars utbud av öl inskränktes till massproducerade nordiska lageröler av undermålig kvalitet, höll sina butiker stängda även å lördagar. Det var ett land, där Systembolaget sålde allting bakom disk; en företeelse, som trubaduren Cornelis Vreesweijk (1937‒1987) besjunger i visan »En halv böj blues« (Narrgnistor 2, En halv böj blues och andra ballader, Philips Records, 1978). I presentationen av visan i inspelningen från år 1978 förklarar Cornelis begreppet »halv böj« sålunda:

Medborgare! Nästa gång, ni avlägger ert förhoppningsvis inte regelbundet återkommande besök på Systembolaget, så varför inte testa det här: Ni går fram till damen bakom disken och så säger ni så här: »God dag! Jag skall be att få en halv böj.« »Jaha!«, säger hon då och så böjer hon sig ned till hälften, grabbar tag under disken, och får fram en 37:a Explorer. Det är en halv böj.

Men åtminstone en sak var åtminstone delvis bättre i DDR-Sverige: TV-underhållningen. Man kan icke undkomma iakttagelsen, att fler underhållningsprogrammata då hade en bildande ansats. Programmata som Fråga Lund (det ursprungliga formatet), som var sprängfullt av lärdom, och i vilket program professorer av skilda discipliner med akademisk stringens besvarade åhörarnas frågor i de mest skilda ämnen; Notknäckarna, där Carl-Uno Sjöblom (1930‒) och Pekka Langer (1919‒1996) tillsammans med kompositören, dirigenten, kapellmästaren, arrangören, musikproducenten, och pianisten Mats Olsson (1929‒2013) och ett 18 man starkt storband testade svenska familjers kunskaper om populärmusik; Musikfrågan Kontrapunkt, där dirigenten, tonsättaren, musikpedagogen och föreläsaren Sten Broman (1902‒1983) testade nordbornas kunskaper om klassisk musik. Musikfrågan Kontrapunkt kommer dock glädjande nog att återkomma i svensk TV i detta år i en breddad version under namnet Kulturfrågan Kontrapunkt, som kommer att handla även om litteratur och konst (nå ja, nu är ju även musik och litteratur konstarter).

Det är icke omöjligt, att fler exempel å detta kunna visas. Det är ändå anmärkningsvärt, att det enda positiva, jag kunde minnas av det allmänna och politiska tillståndet i min barndoms land, är producerat av Sozialistische Volkstelevision (SVT).

Charles Keatington

Sagan om den utfryste herr Vilhelm Tupp och de bajsnödiga bebisarna

Det rådde febril verksamhet i den lilla lärdomsstaden i det lilla kungariket i den kalla Norden. Det skulle bli ett stort kalas, ty en av stadens jubilarer skulle firas med en bal på slottet. Eller förvisso skulle balen inte hållas i slottet. Den skulle hållas i ett av lärdomsstadens nöjespalats men de flesta av stadens nöjespalats är tjusiga som mindre slott eller mangårdsbyggnader på en herrgård. I flera veckor putsades bordssilver och kristallglas. Kök besiktigades och menus planerades. Högtidsdräkterna togs fram ur garderoberna för att inspekteras. Champagne lades på kylning. Nu kunde ingenting gå fel.

I grannstaden i en lägenhet i den del av Norrmalm, som klarade sig undan Almar Nehrs galna raseri, som verkställdes genom den så kallade Norrmalmsregleringen – vilket egentligen är en eufemism för ett politiskt betingat kulturmord –, satt den unge herr Vilhelm Tupp och myste med en punschkopp i den ena handen och en cigarr av märket Cohiba i den andra handen. Herr Tupp hade för något tag sedan erlagt medlemsavgift i lärdomsstadens illustra och exklusiva klubb för människor, som i varierande grad definierar sig som tillhörande det så kallade borgerliga lägret i kungarikets politiska landskap. I egenskap av medlem av klubben, var han sålunda anmodad att anmäla sitt förestående deltagande i det stora kalaset. Även herr Tupp fröjdade sig åt ett tillfälle att få ikläda sig både frack och lackskor och intaga en delikat måltid i samkväm med diverse potentater i kungarikets lägre makthavareskick. Klubbens medlemmar består nämligen till en icke ringa del av politiska tjänstemän, politikerwannabes, och opinionsbildande skribenter. Trots att dessa sysselsättningar till namnet kallas opinionsbildande, är de i praktiken snararast ängsligt opinionsföljande. Fast det är inte den breda och folkliga opinionen, som man är underdånig. Nej, inte alls. De, som skriver spelreglerna, är kungarikets mycket högljudda och intoleranta politiska tjänstemän, politikerwannabes, och opinionsbildande skribenter å den andra sidan av kungarikets politiska landskap. Det måste ju sägas vara mycket anmärkningsvärt, att man av ryggradslös rädsla låter sina motståndare sätta alla villkor för all samvaro och för alla yttranden, men nu förhåller det sig tyvärr så i det lilla kungariket.

Just när herr Tupp hade hämtat fracken från kemtvätten och införskaffat nya manschettknappar, fick han ett telefonsamtal. Det var klubbens ordförande, som berättade, att herr Tupp nog tyvärr faktiskt inte kunde få deltaga i kalaset, ty ett av borden måste hastigt och lustigt ersättas av en sandlåda och en av klubbens opinionsbildande skribenter tyckte sig minsann vara för god för att leka i samma sandlåda som unge herr Tupp. För övrigt hade herr Tupp ingen lust att sitta i sandlådan, som skulle fyllas av föreningens känsliga små snöflingor och bajsnödiga bebisar iförda politiskt korrekta blöjor, men skribenten rent av vägrade att bevista samma kalas som herr Tupp. I ärlighetens namn måste dock sägas, att skribenten inte var den enda av klubbens bajsnödiga bebisar, som vägrade att vistas i samma rum som herr Tupp. Nej, klubbens alla karriärister, som suktar efter politiska och andra framstående positioner i kungariket, är allihop samma slags bajsnödiga bebisar.

Herr Tupp blev naturligtvis rasande och sade i samma veva upp sitt medlemskap i klubben, ty att vara betalande medlem av en klubb, som ägnar sig åt att mobba en, syntes honom vara en smula självdestruktivt. Den opinionsbildande skribenten och hennes blöjklädda fränder var dock triumfatoriskt glada åt, att de nu fick hela sandlådan för sig själva. Vilken hejdundrande fest det blev! Den fördomsfria saften flödade och de politiskt korrekta småkakorna smulade över festsalens hela golv. Hela natten och ända in till arla morgonstund ägnades åt att bygga sandslott, att jämföra blöjmodeller, och att slicka varandra på fel ställe. Allt medan herr Tupp sippade på ytterligare en kopp av punsch och undrade, varför det är helt legitimt att mobba honom.

Charles Keatington

Jutterström svamlar om både högern och vänstern

The cradle-to-grave welfare state ensures that people in poverty stay there – and that patronising apparatchiks stay in business. — Philip Johnston

Svenska Pappersindustriarbetareförbundets ordförande Matts Jutterström driver i en debattartikel tesen, att högern vill ha fattig-Sverige åter (Expressen 23/2 2016). Artikeln innehåller dock inte ett enda rätt.

För det första är det oklart vilka, han menar. Den svenska högern är begränsad till en snäv akademisk krets i Uppsala och dess få medlemmar komma aldrig att beredas framstående positioner i något svenskt parti av betydelse. De olika debattörer, som Jutterström nämner, tillhöra center-vänsterrörelser.

För det andra är konservatismen — högerns ideologi — icke en deterministisk ideologi. Vissa förneka för visso helt, att konservatismen alls är en ideologi, emedan de mena, att en ideologi per definitionem innehåller en utopi byggd å axiomata, vilket saknas i konservatismens idéarv. Dessa definiera konservatismen som ett förhållningssätt till livet och till tingens ordning. Ödesbestämdheten är däremot en grundläggande komponent av marxismen och dess dotterideologier — det vill säga även av den socialdemokrati, som Jutterström själv företräder. Få tankegods äro så människofientliga som den politiska vänsterns.

För det tredje har vänstern alltid bekämpat rikedom men aldrig bekämpat fattigdom.

Ett lysande exempel av de två senare punkterna är det välfärdsstatsindustriella komplexet, vars anmärkningsvärt många politiker och byråkrater för sina försörjningar äro helt beroende av, att människor befinna sig i olika sorters sociala och ekonomiska utanförskap, företrädesvis hemlöshet och arbetslöshet. Likt alla andra byråkratier ägna sig även välfärdsstatsbyråkratierna både åt att upprätthålla befintliga problemata och åt att skapa nya problemata, så att byråkratien både kan bevaras och växa. Detta göra byråkraterna I symbios med vänsterns politiker, som göra allt för att bevara människors utsatthet och beroende av staten, så att dessa vänsterpolitiker må kunna köpa röster. Philip Johnston skriver om detta i The Daily Telegraph (11/1 2016):

The big difference is that at least Mr Cameron espouses the idea of aspiration for those low down the income scale, helping them to buy their own homes and freeing them from dependency on other taxpayers and state help. The Left cannot abide this because it removes the sense of grievance on which they rely for support. Maintaining that the country is racked by inequality, bedevilled by child poverty and bled dry by rapacious predatory capitalists is their own way of keeping the poor in their place. The Labour Party and a whole world of think tanks and academic disciplines would have nowhere to go without perpetuating the idea that cradle-to-grave welfarism is something to be embraced rather than lamented.

Ett enkelt studium av 1900-talets olika marxistiska experimenta giver insikten, att varhelst dessa har utförts, ha de medfört socialt, ekonomiskt, och miljömässigt elände. I många fall ha de dessutom inneburit allvarliga repressioner och rena folkmord.

Det är naturligtvis av största vikt att notera, att de marxistiska välfärdsstater, som ha ansetts vara någorlunda framstående i välståndsligan, ha infört sina marxistiska systemata, efter det industrialisation och kapitalism ha skapat den pekuniära rikedomen. Välståndet har alltså icke utvecklats och vuxit tack vare marxismen. Det har bestått förvånansvärt länge trots marxismen men det har också successivt eroderat, när vänsterns politik har börjat giva effekt. Socialdemokraterna ha icke byggt Sverige. De ha dömt Sverige till nedgång och fall. Måns Cederberg redovisar i sin artikel »Socialdemokraterna byggde inte Sverige« (Dagens Samhälle 17/9 2015) uppgifter ur samhällsdebattören Nima Sanandajis bok Scandinavian Unexceptionalism : Culture, markets and the failure of Third Way Socialism
(Institute of Economic Affairs, 2015).

Mellan 1870 och 1936 hade Sverige den högsta tillväxten i den industrialiserade världen. Från 1936 till 2008 var tillväxttakten endast på plats 13 av 28 industrialiserade länder. Sverige föll från plats fyra i välståndsligan 1975 till plats 13 i mitten av 1990-talet.

Socialdemokratins skadliga radikala “tredje vägens politik” varade från tidigt 1970-tal fram till tidigt 1990-tal. Högskattepolitiken slog hårt mot företagandet. Endast två av de 100 mest framgångsrika svenska företagen startades efter 1970. Av de 100 företag mest flest anställda har inget startat efter 1970.

Vad det marxistiska idéarvet har lett till i Sovjetunionen, Kuba, Zimbabwe, Nordkorea, Kina, Vietnam, Kambodja… Jutterström har all anledning att sänka brösttonerna och begrunda de lögner, som han sprider.

Förenade Konungarikets premiärminister the Right Honourable
David Cameron har uttryckt skillnaden mellan konservatism och marxism med närmast poetisk skönhet:

Conservatives stand for a simple truth: That true compassion isn’t giving people a benefits cheque — it’s giving them a chance.

Den fattige röstar med högern. Enbart den välbeställde har råd att vara politiskt vänsterorienterad.

Referentia

Cederberg, Måns. »Socialdemokraterna byggde inte Sverige«, i Dagens Samhälle 2015-09-17.

Johnston, Philip. »The welfarist Left wants poor people to be trapped in sink estates forever«, i The Daily Telegraph 2016-01-11.